I väntan på tomten....
Lördagsmorgon och jag sitter vid köksbordet, dricker nykokt kaffe och har precis läst färdigt Sundsvalls Tidning. Lyssnar på Diamond Dave på Pirate Cat Radio. Det spelas mycket bra musik där men det jag väntar på är inte musik utan jag väntar på världens bästa Loonin. Vet inte riktigt när hon kommer så jag skriver några rader här.
Idag är jag ännu mer ledbruten i kroppen än tidigare i veckan. Fel knä värker som attan, något måste ha gått sönder där inne. Jag vaknade i natt, när jag vände mig i sängen, av att det gjorde så ont i knät. Nu har jag smörjt in det med ett lager zonsalva, får se om det mildrar. Hmm, det var väl inte så här det skulle bli av den hälsovecka vi precis genomfört på jobbet. Är det inte typiskt. Igår startade vi en stegtävling och nu kommer det inte att bli många steg för mig. Och hur ska det gå med dansen? Jag vill inte missa några kurser nu när jag äntligen har fått kläm på det.......Men, så här är det alltid, jag blir så entusiastisk att jag överarbetar och så blir det motsatt effekt.
Ahhhh......förb.....jag blir så arg. Det var nog den där zumban, som förresten var jättekul, som blev för mycke för mig. Och, jag hade till och med tänkt ta fram skidorna för en kort tur denna helg. Nu går inte det heller.
För övrigt så har den där konstiga känslan jag skrev om tidigare i veckan försvunnit. Skönt.
Idag väntar ett besök i Birsta för julklappshandel och matvaruinköp. Det har varit rätt så tomt i kylskåpet den senaste veckan. Och inte bara i kylskåpet utan lite var stans. Toapapperet t.ex. har jag också varit utan. Thanks god for napkins.
I eftermiddag åker jag till Härnösand för att kolla på hockey. Härnösand tar sig an Kramfors Alliansen och då kommer jag särskilt att kolla in nr 4. Det blir första gången jag får se Liam spela, ska bli kul.
Men, varför kommer aldrig Loonin på radion. Klockan går och jag måste snart skynda iväg.....
Det finns inte en enda mamma på denna jord som kan älska sitt barn och vara mer stolt än jag är. Jag önskar att jag kunde beskriva den kärlek jag känner för Alexandra och vilken fantastisk människa hon är men jag har inte de orden. De formuleras inte för mig och därför kan jag inte uttrycka dem. Men de finns där, kommer bara inte ut hur mycket jag än försöker hitta de rätta...
Oj, oj, oj nu kommer datorn att slockna snart och jag som lyssnat och väntat i två timmar och tio minuter på att Alex ska prata på radion.
Puh, jag hann fixa till det. Vilken jäkla tur...förra gången Alex var på radion så dog datorn i förväg och det bidde inget.
Nu har jag hört på Loonin...startar på 133 minuter. Så vackert! Mitt Pigabarn!
