hildebrant

Det var en annorlunda hemresa jag hade idag. Jag hade bokat flyg 15.10 hem från Stockholm. Ville ju inte missa sista kurstillfället på bachatan så jag valde det tidiga flyget. Det var många flyg inställda men inte det jag skulle åka med. Det skulle gå på utsatt tid. 10 minuter försenat fick vi gå in och sätta oss i planet och när vi skulle lyfta säger kaptenen att vi har fått ny avgångstid 16.45. Men herregud, det är ju en och en halv timme dit! Där satt jag i planet och kunde inget göra än ta det lugnt och filosofera. Sen bar det iväg, upp i luften och snart skulle jag vara hemma. Vad händer då? Efter 20 minuter säger kaptenen.

-Instrumentbrädan slocknade för vår styrman och är alldeles svart. Vi får inte fortsätta utan måste vända om till Arlanda, men det är ingen fara för jag kan fortfarande se.

Vi vänder om och får återigen sitta i planet och vänta på ytterligare instruktioner. Till slut så får vi gå av vid gate 32 och sitta där och vänta. Sen skickade de oss till gate 40 där vi skulle invänta ett annat plan som de skulle bogsera dit. De lastar ut alla väskor från det första planet för att lasta dem på det andra planet. Vad händer nu? Jo, det är halt på flygplatsen så han som bogserar planet som vi ska åka i kör tokigt och krockar med ett annat plan så dörren på vårt nya plan går sönder. Jaha, nu är allt förvirrat och stackars tjejjen i gaten håller på att bli tokig. Till slut bestämdes det att vi ska gå tillbaka till gate 32 och vänta där. Vi går raka vägen in utan några som helst kontroller och väntar och väntar. Då får vi information om att de har lagat vårt första plan och att vi bara ska invänta ny cabinpersonal och att de på nytt ska lasta på bagaget. Sen fick vi alla lämna gate 32 för att åter igen checka in på gate 32.

Det var mycket skratt och bus i gaten och alla pratade med alla och ingen verkade tro att det här verkligen hände. Hur kunde så mycket gå fel?

Men till slut så var vi i alla fall på väg till Sundsvall, och fort gick det. 33 minuter tog själva flygresan. Och vad händer nu på hemresan? Jo, innan vi landar så tar flygvärdinnan mikrofonen och sjunger en sång för oss.

Återigen en mycket lyckad Stockholmsresa för Kickelicken. Enda felet var väl bara att jag var tvungen att resa hem. Jag hade gärna stannat längre.

Jag var på ett mycket bra seminarium på Chinateatern i går. Det var Kaj Pollack som föreläste och det gjorde han bra. Tänk att karln är 72 år!! Vilken glöd och entusiasm!
Jag läste boken Att välja glädje säkert 10 gånger förra våren, när jag mådde som jäv...ast, och den öppnade både ett och två ögon på mig. Han har så rätt så, den gamle mannen.

När jag gick till Chinateatern så gick jag om ett par med barnvagn. I vagnen låg en bebis utan filt och utan mössa!! Hur kan man ta ut en nyfödd i denna kyla utan mössa?? Både mamman och pappan hade mössa på huvudet men inte barnet. Jag tänkte på det under hela seminariet. Vad är det för föräldrar egentligen? Men, eftersom bebisen inte skrek så frös den väl inte, tänkte jag. 

För övrigt så hade jag en fantastisk trevlig kväll i måndags.....
 

I dag var jag och såg Liam spela ishockey. Jag blev riktigt imponerad av de små grabbarna. De var så duktiga. Jag skrattade åt Liam. Jag tror att han tog 90 % av alla tekningar när han var på isen. Han var alltid först på plats och även först till båset vid byten.
Jag knäppte några kort men de blev inte så bra. Filmade också men vet inte hur man lägger ut det på bloggen. Så det blir istället ett kort på Lill-Liam som Livia knäppte och ett kort på lillasyster.



Lillasyster och storasyster

Lillebror har blivit lik storebror och fått fyra stora tänder.

Lördagsmorgon och jag sitter vid köksbordet, dricker nykokt kaffe och har precis läst färdigt Sundsvalls Tidning. Lyssnar på Diamond Dave på Pirate Cat Radio. Det spelas mycket bra musik där men det jag väntar på är inte musik utan jag väntar på världens bästa Loonin. Vet inte riktigt när hon kommer så jag skriver några rader här.

Idag är jag ännu mer ledbruten i kroppen än tidigare i veckan. Fel knä värker som attan, något måste ha gått sönder där inne. Jag vaknade i natt, när jag vände mig i sängen, av att det gjorde så ont i knät. Nu har jag smörjt in det med ett lager zonsalva, får se om det mildrar. Hmm, det var väl inte så här det skulle bli av den hälsovecka vi precis genomfört på jobbet. Är det inte typiskt. Igår startade vi en stegtävling och nu kommer det inte att bli många steg för mig. Och hur ska det gå med dansen? Jag vill inte missa några kurser nu när jag äntligen har fått kläm på det.......Men, så här är det alltid, jag blir så entusiastisk att jag överarbetar och så blir det motsatt effekt.
Ahhhh......förb.....jag blir så arg. Det var nog den där zumban, som förresten var jättekul, som blev för mycke för mig. Och, jag hade till och med tänkt ta fram skidorna för en kort tur denna helg. Nu går inte det heller.

För övrigt så har den där konstiga känslan jag skrev om tidigare i veckan försvunnit. Skönt.

Idag väntar ett besök i Birsta för julklappshandel och matvaruinköp. Det har varit rätt så tomt i kylskåpet den senaste veckan. Och inte bara i kylskåpet utan lite var stans. Toapapperet t.ex. har jag också varit utan. Thanks god for napkins.
I eftermiddag åker jag till Härnösand för att kolla på hockey. Härnösand tar sig an Kramfors Alliansen och då kommer jag särskilt att kolla in nr 4. Det blir första gången jag får se Liam spela, ska bli kul.

Men, varför kommer aldrig Loonin på radion. Klockan går och jag måste snart skynda iväg.....

Det finns inte en enda mamma på denna jord som kan älska sitt barn och vara mer stolt än jag är. Jag önskar att jag kunde beskriva den kärlek jag känner för Alexandra och vilken fantastisk människa hon är men jag har inte de orden. De formuleras inte för mig och därför kan jag inte uttrycka dem. Men de finns där, kommer bara inte ut hur mycket jag än försöker hitta de rätta... 

Oj, oj, oj nu kommer datorn att slockna snart och jag som lyssnat och väntat i två timmar och tio minuter på att Alex ska prata på radion.
Puh, jag hann fixa till det. Vilken jäkla tur...förra gången Alex var på radion så dog datorn i förväg och det bidde inget.

Nu har jag hört på Loonin...startar på 133 minuter. Så vackert! Mitt Pigabarn!