hildebrant

Nu har jag varit hos naprapaten igen. Det går inget vidare. Han försöker och försöker med all sin kraft att få upp låsningen i ryggen men det går inte. Idag sa han att det finns tre möjliga fel i min rygg:

• Rejäl revbens upphakning
• Muskelbristning
• Diskbråck

Nu är det vila som gäller med lätt styrketräning var tredje dag samt cykling varje dag. (Hur mycket vila är det egentligen) Känns himla tråkigt att det blev så här när jag så gärna vill pröva mina färdigheter i golfen. Jag skulle ha spelat upp igår men det gick ju inte.

Var runt och shoppade lite på stan. Köpte en regnkappa och en fleece jacka till Marcela. Vårt lilla fadderbarn i Guatemala som fyller 11 år denna vecka. Hennes tre små bröder får var sin t-shirt samt ritblock och färgkritor. Det är lite svårt att handla när man aldrig har träffat barnen. De är små, säger Alex så jag köpte några storlekar mindre än deras ålder. Hoppas det passar.  

Jag hade en tid hos naprapaten i tisdags förmiddag för att se om min onda rygg. Han kunde direkt säga på min beskrivning av värken att det var en revbens låsning. Naprapaten tog i för kung och fosterland för att få upp låsningen i min rygg men icke sa Nicke. Han lyckades inte. Jag kände mig helt mörbultad efter en timme av ryggknäckning. Nu ska jag tillbaka imorgon för ett nytt försök.

Skjutsade sedan upp Alexandra till Prästmon. Hon skulle spela golf med Thomas i Sollefteå och därefter åka till Urkult. Jag tog med mig Alexandras gamla skolbänk som stod i uthuset hos Thomas. Liam har sagt att han skulle vilja ha en skolbänk så nu blir han nog glad, tänkte jag.

Åkte sen till Kramfors och åt middag hos mamma. Malin var också där. Hon jobbar hela sommaren och Fredrik och barnen var i sommarstugan. Malin skulle sova hos mamma och de skulle se på Allsång på Skansen tillsammans. Jag ville hellre se på friidrottstävlingarna så jag tog mitt pick och pack och for till Malin och sov hos henne. 

Igår så satt jag en stund och solade på gården hos Malin. Mamma och Malin kom rätt så tidigt på morgonen och de höll på som iglar ute på tomten. Malin sågade ner ett träd som skymde solen ute på altan och mormor städade, som vanligt. Jag satt i en solstol och njöt. Min onda rygg gjorde att jag inte kunde hjälpa till.

Senare på dagen åkte jag ut till Nordingrå och hälsade på Solis. Hon har en sommarstuga där ute och jag måste verkligen säga att de har det fint där. Som ett litet paradis. Huset är Solis mans föräldrahem och är på 180 kvadrat. Det ligger alldeles vid en sjö med en liten sjöbod. Verkligen fint!

Väl tillbaka i Kramfors besökte jag Kramfors största attraktion: Dollar Store. Jag gick runt och tittade och var klar på typ tre minuter. Köpte en påse M&M's och for sedan till Träffen för att äta middag. Jag slog på stort och beställde en Plankstek för 170 kronor. Tror att det var den sämsta plankstek jag någonsin ätit. Jag vill ha oxfilen tjock och "medium rare". Nu var den "utbankad", tunn och välstekt och torr som en gammal skosula. Potatismoset var så stabbigt att jag kunde skära det och baconet, som var lindat runt sparrisen, var kallt och ej tillagat. Den varma tomaten var en kall tomat. Nej, det var ingen höjdare minsann. Jag stannade där i två timmar och pratade med Vesna, som äger restaurangen. Av Vesna får man alltid senaste nytt om alla relationer i Kramfors med omnejd. Intressant. Nu hade jag tur och fick bara betala 100 kronor för middagen.

Efter restaurangbesöket gick jag upp till mamma som hade besök av unge herr Enflo och sen åkte jag klockan tio till Näsåker för att vara med på invigningen av Urkult. Jag har i så många år sagt att jag vill besöka denna festival och nu gjorde jag slag i saken. Maud och Sara kom från Sundsvall så vi samåkte dit. 00.05 började invigningen med Eldnatten. Denna berömda eldnatt som alla pratat så gott om gjorde mig besviken. Den var inte så bra som alla har sagt. Tydligen var det årets upplaga som inte var som den brukar.

Det är stor rea i de flesta affärer. Min favoritaffär Riva började sin rea igår och Branders guld säljer ut hela sitt sortiment för halva priset. Dessa två affärer besöker jag men handlar inget. Orkar inte gå i fler affärer och kolla på kläder. Hur roligt är det egentligen? Visst är det kul med nya snygga kläder och det känns så bra när man har gjort de där fynden på halva reapriset men allt de rear ut nu får man ju vänta med att ha tills nästa år. Den svenska sommaren är snart slut. De snygga höstkläderna hänger där med dyra prislappar. Nä, det blev inga inköp för mig igår. Istället tog Maud och jag en långlunch och snackade en massa skit och sen for jag till Baldershovs IP för att se på Wind Sprint.

Det var jättebra sprinttävlingar där några av världens snabbaste deltog. Det var riktigt kul att se, faktiskt. Jag var där hela eftermiddagen och var inte hemma förrän klockan sex. 

När jag var där så tänkte jag att det är ju sånt här jag tycker om att göra. Gå och titta på olika sportevenemang. Det spelar nästan ingen roll vilken idrott det handlar om jag tycker att det är kul och man träffar alltid så många trevliga bekanta.

Idag ska jag kolla på Prästmon Masters som spelas ute på Skottsund. Det ska bli jättekul att följa.

Jag tror på solen, även när den inte skiner.
Jag tror på kärleken, även när jag inte känner den.

Planerna för dagen såg ut så här:

Slå en hink bollar

Gå en runda på Skön golf

Styrketräning på gymmet

Dans på Casinot

Vaknade, åt frukost och for sedan till golfbanan. Regnet hängde i luften och jag var där alldeles själv vilket inte gjorde mig något. Det har regnat otroligt mycket de senaste dagarna och det var ordentligt blött på banan. Han som jobbar där blev förvånad när jag dök upp. Han trodde inte att det skulle komma några idag. Övriga golfbanor i Sundsvall och Timrå har stängt pga. regnet. Hur som helst så köper jag en hink med 55 bollar, värmer upp och börjar slå lite försiktigt. Det gick inte lång stund förrän jag känner smärta i ryggen, mellan skulderbladen. Jag fortsätter att slå ungefär halva hinken men sen lägger jag av. Jag hade ju bestämt mig för att spela ute på banan också (för första gången). Jag tog min golfbag och vandrar bort mot första tee. Innan jag är framme är mina skor genomblöta men vad gör det. Jag slår ut bollen och det var det bästa slag jag någonsin slagit. Långt och rakt. Ryggen värker. Nästa slag gick inte så bra för då hamnar jag i ett hinder och hittar inte bollen. När jag sen fortsätter att slå så kommer jag typ 10 meter och ryggen gör så ont att jag funderar på att lägga av. Men det kan jag ju inte göra när jag inte ens gått ett hål så jag fortsätter. På andra hålet slog jag också ut långt fast inte helt rakt så bollen hamnade i ruffen och det tog tid att hitta den. På tredje hålet tog det stopp. Nu värker ryggen så mycket att jag får svårt att andas. Varje andetag gör ont. Hur ska jag ta mig tillbaka, tänker jag? Hur ska jag kunna gå så där långt med bagen på ryggen? Det blev nästan kortslutning i hjärnan. Hur som helst så kom jag tillbaka och hem. Nu har jag legat på spikmattan i nästan en timme och nu tänker jag ta ett varmt bad.

Och vad händer med planerna för dagen? Nu är allt förstört. Ingen styrketräning och ingen dans blir det. Inte bara för dagen utan för ett bra tag framöver. Inget mer golfande för Kickelick. Jag som har längtat så tills jag skulle få börja spela på riktigt.  Så kan det gå.

När man står med skiten upp till halsen återstår bara att sjunga

Var på sjukhuset idag och röntgade mitt knä. Jag behövde inte vänta så länge utan kom in "bara" en kvart för sent. Själva röntgen gick fort och personalen sa att jag skulle sätta mig i väntrummet och vänta på ett utlåtande från en doktor. Kanske måste de ta ytterligare plåtar. Jag sätter mig i väntrummet och väntar och väntar. Efter en timma går jag till receptionen och frågar hur länge jag ska vänta. Kvinnan som jobbar där visste inte utan går och frågar. När hon kommer tillbaka säger hon:

- Du kan åka hem. Det finns ingen doktor här idag som kan titta på bilderna.

Åkte iväg 08.15 imorse och var inte hemma förrän 16.30 i eftermiddag. Det blev motion för hela slanten idag. Först golf på Öjestrand och sen styrketräning på gymmet.

Min golfinstruktör ändrade lite på planerna och gav oss teoriprovet redan idag. Det gick bra men vi fick hemläxa till i morgon som jag borde göra nu men jag tänker gå och lägga mig och se på Morden i Midsommer. Jag får göra läxan i morgonbitti istället.

För övrigt så fortsätter jag med min självcoaching. Det går för det mesta bra men jag har mina ups and downs. Känner att jag behöver lägga mer tid på detta men det finns så mycket annat kul just nu, som golfen t.ex., som jag också vill hinna med. Jag har ett litet hinder att komma över när det gäller coachningen och det tar emot. Annars är det en bra tid för såna här övningar nu när jag har semester.

På TV:n är det Allsång på Skansen. Man blir så glad av alla fina sånger. Önskar att jag kunde sjunga och spela som dem. Men det är klart.....man kan ju inte få allt här i världen.

Kärleken liknar en vildros:
vacker och rofylld,

men redo att klösa någon blodig

Första semesterveckan har gått och vad har jag gjort? Funderade över det i går och kom fram till rätt mycket faktiskt. Jag satt här och tänkte att nu har jag haft semester en hel vecka och inte gjort någonting men så dök det ena efter det andra upp.

I måndags och tisdags så var Annelie, Sebastian och Liam här och Alexandra och jag hade så trevligt tillsammans med dem, Maud och Sara. I onsdags hann jag med sol och bad på Alnö och sedan for Alex och jag till Kramfors. Där var vi på grillafton på Hotel Kramm hela kvällen (natten). Det är så kul att träffa gamla kompisar från skolan och jag träffade många denna kväll.

I torsdags så hälsade jag på småbarnen och i fredags var det golf, gym, bad och åter golf.

Jag har alltså hunnit med en hel del även om det inte känns som jag gjort någonting.

Boy A                                     Bra ++

Changeling                          Mycket bra

Taken                                    Bra

Tvivel                                     Mycket bra

Benjamin Button                 Mycket bra

Vicky Christina Barcelona Mycket bra

Kanske blir det fler filmer veckan som kommer. Det var länge sedan jag hyrde film. Jag gillar att titta på film och dessutom är det ju avkopplande att bara ligga i soffan och slöa.

Om kärlek inte är galenskap så är det inte kärlek

Jag har så jäkla ont i kroppen idag. Vaknade i natt av värk i händerna, nacken och i ena axeln. Händerna känns som när jag gick på kryckor. Då fick jag antiinflammatorisk medicin för värken. På vänstra axeln finns ett blåmärke som gör så farbaskat ont. Konstigt att ett litet blåmärke kan värka så. Undrar om denna värk beror på att jag övat lite för mycket på golfen i kombination med ett tungt gympass igår? Eller är det så att Alexandras förkylning håller på att ta fäste i min kropp?

Sitter vid datorn och väntar på att Alexandra ska komma hem så vi kan äta middag. Det blir lax, ris och sallad. Väntar för övrigt på att maten ska bli klar, att tvättmaskinen ska gå färdigt och att jag ska vinna en miljon.

Hade utvecklingssamtal med min chef idag och det gick väl bra. Ända fram till vi kom till punkten arbetsmiljö och min chef frågar mig hur jag mår. Då var det dags igen, jag börjar gråta, och chefen springer ut och hämtar papper. Det är så himla jobbigt med alla dessa tårar. När ska de ta slut? På sista tiden så har tårarna kommit alltför ofta. Stackars Alexandra, hon kommer hem från USA och så fort hon pratar med mig så är det kört. Det har förstås inget med henne att göra, jag är bara så himla känslig.

Måste kanske aktivera mig mera. I förrgår så spelade jag gitarr och sjöng så vackert att Alexandra fick ont i huvudet. Ja, det var väl inget större fel på gitarrspelet, det var nog sången som var orsaken till huvudvärken. Men det är himla kul att spela gitarr måste jag säga.

Nu har jag min golfkurs också, det är bra. Det är en intensivkurs så jag hoppas jag blir klar med fadderrundor och allt vad det innebär i sommar. Är jag riktigt duktig kan jag fixa det på första rundan, enligt instruktören. För vissa tar det ett år.

Nu har hon kommit hem. Mitt lilla Pigabarn. Det känns så bra att få ha henne hemma igen även om det bara är för en kort tid. Jag hade planerat en liten överraskning för henne men den blev inte riktigt som jag hade tänkt. Malin, Fredrik och barnen var här och de skulle vara på hennes rum, alldeles tysta och när hon gick in skulle de överraska henne. När vi kom hem så var dörren till Alex rum öppen och ingen syntes till däremot var dörren till mitt sovrum stängd så jag tänkte att de är väl där inne då. Jag sa till Alex: Gå in och kolla på mitt rum vad fint jag har gjort där. Alex och jag gick in men det var ingen där. Det ser ju precis ut som vanligt, sa Alex. Då kollar jag under sängen och där ligger Fredrik. Jag förstår inte det här säger jag och Alex tycker att jag är lite konstig. Då kollar jag på balkongen och ingen där heller. Alex går då in på sitt rum och sätter sig på sängen och ser Liam bakom dörren. Malin, Lova och Livia är under sängen. Det blir en rolig överraskning till slut om än lite konstig. Tänk om Alex kollat under min säng och sett Fredrik. Vad skulle hon ha trott? Varför ligger Fredrik under mammas säng?? Jag skrattar så när jag tänker på det.

Nu ligger Alex på soffan och sover. Hon har varit vaken i två dygn. Tidigare var Sara här och då låg hon på soffan och sov. Nu är det snart min tur att lägga mig där. Jag är också väldigt trött. Sov inte något i natt.

Dröm om något och använd din kraft för att låta drömmen bli sann

Först kom chocken, sen ledsamheten, förvirringen, ledsamheten, förvirringen, ledsamheten och sen kom ilskan. Ilskan var ett tecken på att jag blivit djupt kränkt. Ilskan var ett utåtriktat uttryck för energi från en inre resa som jag aldrig har gjort. Nu har jag påbörjat denna resa och kommit en bit på väg. Resan påbörjades egentligen direkt efter Johan sa hej då på Arlanda och vi skiljdes åt.

Jag blev lamslagen. Sorgen slog sina klor i mig. Jag kände mig sårad och hjälplös. Varför ville han lämna all den glädje som vi hade delat? Jag översvämmades av förvirring, jag grät och började tvivla på mig själv.

Jag kände mig bedragen och avvisad. För mycket sorg för att kunna känna ilska. För mycket förvirring. För obegripligt för att kunna ta tag i alla mina känslor på en gång. Det var som om döden hade anlänt. Jag var skakad in i mitt innersta. Jag upplevde total övergivenhet. Jag kände ett svart tomrum där det tidigare funnits färger. Jag upplevde tystnad och tomhet där det tidigare funnits musik. Jag var enormt förvirrad och djupt olycklig.

Kommer jag någonsin i livet att finna en sådan kärlek igen, en sådan själsfrände och bästa vän?  Min tillit, min kärlek och hoppet om en gemensam framtid hade blivit krossad. Jag befann mig i ett chocktillstånd.

Läste om att bli avvisad i en relation är mer kränkande än att förlora en partner genom dödsfall. Avvisandet är en förolämpning mot ens självkänsla. När Johan lämnade mig kändes det som om en damm brast. Mitt förhållande med Johan var den grund som mina drömmar, förhoppningar och livsmål vilade på. Vi hade dock olika tidsperspektiv för när våra drömmar skulle inträffa.                       

Jag hade många frågor till Johan men kände inte att jag fick några svar. Det enda svaret jag fick på mina frågor var att hans känslor för mig minskade under hösten och det blev som det blev. Kanske är han själv förvirrad, kanske vill han inte såra mig, kanske kan han inte tala om vad som pågår inom honom.

För att kunna läka och gå vidare behöver jag förstå och har ställt mig själv många frågor:

Vad var det som hände?

Varför tappade han tron på oss?

Hur fick jag det att bli så här?

Vad ska jag göra nu?

Kan vi fortfarande vara vänner?

Kommer jag någonsin att må bra igen?  

Vad var det jag inte kunde se?

Frågor och tankar till mig själv tills jag rett ut kaoset. Dessa frågor brottas jag med för att få ro i sinnet. Detta självutforskande är navet som fått min sorgeprocess att snurra. Jag söker efter ljuset i slutet av tunneln. Jag söker efter en ljusare väg längre fram för jag vill ut ur mörkret.

För att få någon slags ordning på mitt liv behövde jag skäl, kanske rentav ursäkter, något jag kunde tro på. Om jag kunde finna skäl till varför vår relation tog slut skulle det kunna dämpa något av det självtvivel och den förvirring jag kände.

Jag har tänkt tillbaka på hösten. Johan blev annorlunda. Han började irritera sig på småsaker och verkade mer fundersam och tyckte inte att jag brydde mig om honom. Nu i efterhand tror jag att han upplevde en existentiell oro. Vad gjorde han i denna relation? Vart leder vår relation? Vart är han på väg? Eftersom Johan inte har kunnat berätta vad som har hänt har jag bara gissat hur jag ska tolka det hela.

Johan befann sig i en period i sitt liv då mycket förändrades. Han bytte jobb, trivdes inte där, han skilde sig och hans relation till sin son var inte den bästa. Det var Johans individuella problem och han mådde inte bra under hösten. Jag har förstått detta nu och kan se helheten och är därför inte arg längre. Smärtan är inte lika svår nu när jag kan se det och jag tar det inte lika personligt.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Jag har lärt mig att om jag lägger skulden för det som drabbat mig på Johan tar jag inte ansvar för mitt eget liv. Att klandra honom är inte läkande för mig. Därför skyller jag inte längre på honom för att jag känner som jag känner.

Det är smärtsamt att minnas de drömmar vi delade då vi var tillsammans och förälskade. När vi var tillsammans var jag full av hopp och såg många möjligheter. Jag vet nu att jag fortfarande kan öppna mitt hjärta på samma sätt och jag kommer att återuppväcka den kärlek och livskraft som har dämpats av smärta, bitterhet och självtvivel. Jag måste bara återuppväcka tilliten till mig själv och min egen förmåga.  

Jag har haft en sån olustig känsla i kroppen i dag. Igår med faktiskt. Jag vet inte vad det beror på men det känns inte alls bra.

Jag var till Kramfors och gratulerade min syster som fyller 45 år idag. Det var väl ingen höjdare precis. Hon är arg på mig för att jag har åkt med Malin på semester och inte frågat om hon ville följa med men jag känner ingen skuld för det. Jag har inte gjort något fel utan ville bara väl när jag frågade Malin om hon och jag skulle åka. Jag var liksom osynlig hemma hos henne bland allt folk idag men jag bryr mig faktiskt inte. Det är hon som har problem med sig själv.

När jag åkte tillbaka till Sundsvall så kom tårarna. Jag grät från Härnösand till Sundsvall och mina fina vita byxor blev svarta av all mascara som rann.

Det var trav i Halmstad denna helg. Min mamma har pratat mycket om detta trav medans hon var här hos mig under veckan. Det var denna helg som mina kompisar skulle åka till Halmstad och vi skulle ha vår tjejfest med respektive i Halmstad och gå på Halmstad sprintern. Det blev inte så.

Det enda jag hade planerat för sommaren som var riktigt inbokat var Gothia cup tillsammans med Johan. Gothia cup kör igång snart men jag kommer inte att åka. Det blir inte så.

Det är fredag kväll och jag har just ätit middag. Det blev surströmming ute på balkongen tillsammans med mamma. Herregud vad gott det är med surströmming! Och ölen, och snapsen, och jordgubbarna!

Nu blir det friidrott från Bislet och sedan sängen. Är så otroligt trött att jag skulle kunna somna redan nu men friidrotten vill jag inte missa.

Åt lunch med Annelie på Piccolo idag. Vi satt ute i parken där de ställt upp några bord och stolar till sina gäster. I parken sitter några a-lagare. En av dem reser sig och faller rakt fram i blomlådan som står där. Tar sig upp och faller baklänges över en cykel. Det såg illa ut. Hans kompisar hjälper honom till bänken men han är snart uppe igen och faller återigen rak i blomlådan. Sen tar han fart och går genom parken kors och tvärs upp mot Skolhusallén. Maria har kommit till vårt bord också och hon går efter och ropar på oss att skynda oss. Vi springer efter och får stopp på mannen precis innan han håller på att falla baklänges ner över ett räcke ovanför Waynes Coffee. Där står Maria och jag och håller mannen på fötter medans Annelie går iväg och ringer polisen. Sen hjälper vi honom ner till Waynes och hämtar en stol och sätter ner honom där. Mannen, som heter Danne är skadad. Hela örat är blodigt, han har slagit ansiktet och är alldeles blåslagen. Blodet rinner på bägge benen. Polisen har inga bilar att skicka så de skulle skicka en ambulans. Efter c:a 15 minuter åker ambulansen förbi men stannar inte. Då får jag syn på två poliser på andra sidan rondellen som jag springer efter. Den ena följer med mig och ringer sedan efter en bil. När vi står där och väntar så kommer ambulansen. Mannen vill inte följa med utan försöker ställa sig upp och gå men då föll han ihop igen och fick hjälp av polis och ambulansföraren. Danne berättar för oss att han är narkoman och i 50-årsåldern. Det hela var mycket tragiskt. Han förstod inte att vi ville hjälpa honom. Han tyckte inte själv att han hade något människovärde. Han skulle korsa Skolhusallén och jag tror inte chanserna för honom hade varit så stora att klara den övergången utan att bli påkörd. Idag var jag medmänniska och detta var en skakande upplevelse.

Vilken trevlig kväll!!

Det är Gatufest, vilket betyder massor av roligt hela veckan. Jag är ganska dragen och kan inte skriva på datorn. Varje ord jag skriver blir fel. Hur som helst så var det en bra kväll. Bra band och trevligt sällskap. Stand ut black spelar varje kväll hela veckan i Dalton tältet. De är så fantastiskt bra. Önskar att jag kunde lägga ut bilderna jag tog men överföringen till datorn vill inte fungera i kväll. Vad kan det bero på måntro?