hildebrant

Jag har börjat meditera. Eller rättare sagt så försöker jag lära mig. Jag har lånat en bok om meditation som jag försöker följa. Ibland går det riktigt bra och ibland går det inte alls. Det beror på övningen.

Att inte tänka på någonting fungerar i typ två sekunder och sen är tankarna där och stör. Jag kan inte förstå hur man lyckas att inte tänka på någonting. Det är ju alltid något där. Fokusera på andningen, står det. Tänk iiiin och uuuut. Ja, då tänker man ju på de orden. Måste nog gå en kurs för att lära mig detta men det finns ingen just nu i Sundsvall så jag fortsätter på egen hand.

Måste bara berätta vad som hände i fredags. Jag stod i kö och killen som stod snett bakom mig sa:

Ursäkta! Nu ska du få höra något som får dig att växa.

Jasså, sa jag.

Ja, jag måste få säga att jag tycker att du är så otroligt vacker.

Tack, det var snällt sagt.

Sen var det min tur i kassan och vi sa inget mer till varandra.  

Måste erkänna att denna mentala, inre träning jag har börjat med fungerar. Jag känner mig faktiskt attraktiv och starkare än jag varit på länge. Hur konstigt låter inte det?

Fast det är klart, Ensamheten och Nedstämdheten knackar på allt som oftast och håller en järnhand kring min bröstkorg. Jag vill inte ha dem omkring mig men de dyker upp titt som tätt.

Malin och barnen har varit här i helgen. Fredrik åkte i torsdags till England för att se Manchester United mot Tottenham och Malin ville inte vara ensam hemma så de har sovit här hos mig. De gick precis ut genom dörren för att åka till Leif som fyller 76 år idag.

Det kommer att bli en tidig kväll för mig. Jag är skittrött!!

Igår, lördag, var vi ute från tidiga morgonen till sena kvällen. Vi åkte upp på Norra berget och var där hela dagen. Solen sken och det var varmt och skönt. Vi åt lunch ute och vi hade fika med oss som vi tog på eftermiddagen.

Efter Norra berget villa Malin åka ut till Birsta. Där tillbringade vi också ett antal timmar. Vi åt inte middag förrän kvart i åtta på kvällen. Det var en härlig dag.

Idag var vi uppe med tuppen. Lova ville gå ut tidigt så vi har varit på lekparken på dagis och lekparken på skolan hela förmiddagen. Nu har vi ätit lunch och glass och de har precis farit.
 
  

Tänk om alla måndagar kunde vara som denna. Vad bra det skulle vara. Att kunna ta det lugnt och slippa kliva upp och gå på jobbet. Fast det är klart, då skulle tisdag kännas som måndag istället.

Idag har jag verkligen tagit det lugnt men ändå fått en hel del uträttat. Jag har fortsatt med min självcoaching, suttit ute i solen och läst, tvättat, städat, lagat mat för hela veckan, jobbat några timmar och kopplat av framför TV:n. Dessutom fick jag för mig att jag skulle ut och springa. Jag tog på mig joggingskorna och stack iväg. Promenerade i rask takt till Sticksjön, stretchade lite och satte sen av i full fart. Nej, jag skojjar. Det gick väldigt långsamt men jag gjorde det. Jag sprang väl c:a tre fjärdedelar av varvet runt sjön och ont gjorde det i knät, hela tiden, men det sket jag i för jag ville springa. Nu återstår det att se hur knät känns imorgon. Just nu känns det ganska ok. Efter min lilla löprunda tog jag ett långt och varmt bad. Herregud vad skönt det kan vara med ett bad, jag somnade nästan.

Hjärtat har en vilja som förnuftet inte förstår  

I torsdags så spenderade jag en del pengar på fina underkläder. Jag tycker att jag är värd det. Jag var till Sköna under och tillbringade nästan en och en halv timme där. Det är inte så lätt det här med underkläder. De ska passa perfekt, annars får det vara. Jag köpte en jättefin BH för 750 kronor!!! Ja, det var den värd och jag hade ett presentkort så jag betalade bara drygt halva summan.

Dessutom köpte jag en svart, läcker negligé. Lika dyr den men det var utförsäljning så jag betalade bara en bråkdel av ursprungspriset.

Det känns himla bra att vara vacker under. Jag brukar vara noga med det men har det senaste året tappat stinget och inte brytt mig så mycket. Nu är jag "återställd" och det känns jäkligt bra.

Kolla in denna länk!

http://www.youtube.com/watch?v=gKhIkeTkm8s

Vilken bra dag detta har varit. Jag har ägnat nästan hela dagen till att coacha mig själv i att må bra. Det är inte så lätt och det kommer att ta tid men det är alltid en början. Mitt självförtroende och självkänsla har fått sig en rejäl törn så här gäller det att vakna upp. Jag har idag försökt formulera vilka mål jag har i livet, hur jag vill att livet ska se ut, hur jag vill må och hur jag vill känna mig och vad jag drömmer om. Kanske berättar jag det här, för er, en vacker dag, jag får se.

Mina tankar om mig själv just nu är inte så positiva så därför har jag haft en liten workshop med mig själv. Jag har funderat så här: Om jag tänker en tanke ofta och intensivt så kanske den kan bli sann. Jag har därför skrivit ner dem på post-it lappar och satt upp dem på väggen hemma för att jag ska se dem hela tiden. Det fungerade på Alexandra när hon var liten, typ 1 år. Då skrev jag lappar och satte upp på saker hemma för att hon skulle lära sig läsa och för att hon skulle bli intelligent. Lära sig läsa gjorde hon, tidigare än de flesta, och hon är den mest intelligenta människa jag känner. Ja, nu tänkte jag pröva metoden på mig själv. Det skadar ju inte att försöka.

Jag läste detta idag:

"När du har det svårt i en relation är det dig själv du har det svårt med. Varje brist du irriteras över hos de dina handlar om en förnekad svaghet hos dig själv. Varje gräl du sätter igång är en ursäkt för att slippa se en konflikt du har inom dig. Vägen till kärlek handlar därför om att reda ut ett monumentalt misstag som miljoner människor begår - nämligen att tro att man en dag ska hitta en person som kan ge eller ta emot något som man inte redan har. När du verkligen finner kärleken så är det dig själv du finner."

Slutsats: Man måste älska sig själv för att kunna älska andra.

Man kan sluta sina ögon för att slippa se, men man kan inte sluta sitt hjärta för att slippa känna

Det är påsksöndag, solen skiner och jag är ledig. Det är en sån här alldeles speciellt härlig vårdag. Jag vaknade tidigt av fågelkvitter men låg kvar i sängen i flera timmar och bara drog mig. Sen kokade jag kaffe, fixade äggröra med bacon och satte mig ner vid köksbordet med dagens tidning. Nu har jag ätit en härlig frukost, läst tidningen i lugn och ro och druckit nykokt kaffe. Det enda negativa var väl mjölken i kaffet som var från den 7:e men det gick.

Sen har mina fina orkidéer fått vatten, äntligen skrek dem. Det var tre veckor sen sist.

Idag pratade jag med Alexandra på telefon. Det var så roligt att höra hennes röst. Herre gud vad jag saknar min älskade dotter. Snart kommer hon hem och det kommer att bli jättebra.

Vi pratade en del om min situation just nu. Möjligen kommer nu några av de sista pusselbitarna att falla på plats. Alex berättade något mycket intressant. Jag har inte tänkt i de banorna tidigare. Är det människan eller situationen? Våra lösningar ser helt olika ut.

Jag var till psykologen igår vilket inte alls kändes så bra som alla har sagt att det ska göra. Det var för mig en negativ upplevelse som inte hjälpte mig ett enda dugg utan tvärt om. Det var nästan bara fokus på Johan och hans beteende. Vad det är som gör att han gör sina nära och kära illa. Hon sa vid ett tillfälle "Nu känner inte jag Johan så väl" Nä, hur fasen ska hon kunna göra det? Jag trodde vi skulle fokusera på mig, mitt tillstånd just nu och vad jag ska göra för att må bättre och bli starkare. Nej då, det var inte mycket prat alls om det. Där satt man och grät i en och en halv timme och var fullkomligt slut efteråt.  Kände mig ännu svagare och ännu mer nere när jag gick därifrån.

Vet faktiskt inte varför samtalet blev så här. Hon ställde frågor och jag försökte besvara dem så gott jag kunde. Det hon sa var att det är viktigt att jag får alla svar så jag kan "skriva klart vår bok" från början till slut. Jag tror faktiskt att jag ska skriva boken här. Kom just på det.

Nu har jag flera nya besök hos psykologen inbokad. Jag hoppas och tror att de blir bättre. Bästa psykologen är dock Alexandra. Ingen har kunnat få mig att tänka på det sätt som hon föreslår. Hon ser saker och ting från andra håll. Hon skriver till mig:

 "Ingenting är oöverkomligt. Om man är ledsen så ska man inte bli rädd för sorgen. Man måste låta den gå igenom hela kroppen för att kunna få den att försvinna. Man ska tillåta sig känna alla känslor så kommer de gå över när de är redo för det"